bennheden.blogg.se

 

Jag tillhör inte den skara människor som storhandlar. Tvärtom egentligen. Jag har också insett att jag försökt lura mig själv under många år. Att jag egentligen är så pass smart att jag planerar min konsumtion och således bara behöver besöka affären en gång i veckan. Det är omöjligt.

 

Ofta blir det att panikhandla efter jobbet. Det är då jag glömmer saker. Eller det gör jag annars också. De senaste handlingarna så har jag varit tvungen att ta med en penna och stryka från handlingslistan, ”annars glömmer du bara”, säger hon. Men ibland får man se till att barnen sover innan sambon tittar med hund-valps-ögonen och lägger huvudet på sned och ber en att ta dagens handling. Ibland blir jag bara tvingad som vanligt.

 

De gånger man ska handla kvällstid är det oftast så sent att man åker till de affärer som har öppet längre. Coop blir det ofta. Ligger ganska nära. Det är enligt mig inget fel alls på just Coop, eller Wessels som kompisars mammor fortfarande säger. Det är bara det att man får ta löpardojjorna om man ska till Coop. En kilometer efter ankomst är man framme vid mejeridisken. Om klockan var en halvtimme i stängning när man kom så börjar man svettas lätt när man inser att listan är ganska lång. Speciellt när den innehåller sånt ingen människa vet var det finns. Typ dammsugarpåsar. Inte nog med att man inte vet var de finns. Sen tar det en kvart att hitta rätt påse för vem tusan har koll på vilken sorts dammsugare man har?

 

Om ni nu aldrig handlat kvällstid och undrar vilka människor som faktiskt handlar då så är det bara konstigt folk som gör det. Okej, det är väl kanske en överdrift som mycket annat när det gäller mina krönikor men om jag säger ensamma män som kan stirra på dill helt själva på grönsaksavdelningen så får ni ett hum om vad jag menar.

 

Securitas-vakten börjar gå efter mig. Högljutt harklande. Lamporna släcks. Nu är det nära stängning. Leta upp det sista på listan. Pulsen stiger och jag kommer fram till kassan. Personen framför mig i kassan ska bli medlem och börjar prata kundkort. Nu?! Klockan är snart tio men det är ju inte mitt fel visar jag vädjande med hela ansiktet mot vakten som nu står med armarna i kors en bit bort och blänger på mig. Kundkortsmannen blir färdig till slut. Han har för övrigt köpt EN burk Red Bull. Som om den handlingen inte hade kunnat vänta!?

 

Jag börjar lägga upp varorna på bandet. Åter igen är det mitt fel att jag är sen när kassörskan lätt skakar på huvudet och himlar med ögonen över min värdelösa tidsuppfattning. Inte blir det bättre när jag inser att mjölken är glömd. I slow motion börjar jag löpa genom det mörka varuhuset med mjölken i sikte. En kilometer bort.

 

Nej, nu överdrev jag igen. Kassörskorna är alltid trevliga på Coop. Vakten också. Men mjölken, den är jävligt långt bort.