HANDLINGSDYSLEXIN
Följande text publicerades i Falkenbergsposten 12/2 2015:
Diagnos: Handlingsdyslexi
Jag är inte bra på att handla. Det är inget jag påstår heller. Jag har hellre andra färdigheter i livet om jag måste välja. Det hade ju varit riktigt tragiskt om prästen på min framtida begravning sa; ”– Alex hade egentligen inga fördelar alls men han var en jävel på att handla.”
Jag har tidigare skrivit om ångesten över att glömma mjölken när man handlar på kilometerlånga Coop. Mitt andra handlings-handikapp är jobbigt på riktigt. Jag har nämligen insett att jag är handlingslapps-dyslektiker.
Några av er undrar säkert naivt hur man kan vara dålig på att handla? En gång, till exempel, blev jag ivägskickad till Willys för att köpa tacos och allt som det innebär. De är ju inga konstigheter tänker ni världsvana handlare, köttfärs, taco-grejer osv. Jag däremot, jag kom hem med gurka och mjölk. Hur mycket jag än försöker på plats i butiken kan jag inte komma på vad jag ska ha. Som om det är för mycket som distraherar. Jag är som en straffläggande unge i sin första fotbollsmatch när det kör förbi en sopbil.
Lösningen på detta handlingsproblem är ju såklart att man skriver ner vad man ska ha på en lapp. Enkelt. Jag vet att det borde vara enkelt. Jag är inte dum i huvudet.
Ändå så står jag med sambons handskrivna lapp och ser orden. Men jag kan inte ta in dem. Jag läser smör. Men det lagras inte. När jag går förbi smöret faller det sig inte naturligt att jag tar just smöret. Istället dras mina ögon till nyponsoppan på andra sidan glasrutan, som inte ens finns med på lappen. Det har aldrig stått nyponsoppa på lappen. Någonsin.
Det mest jobbiga är när lappen inte är skriven i den ordning varorna kommer i butiken. Då får jag läsa ett ord i taget, ta en vara åt gången och springa fram och tillbaka på Willys som en jojjo. Jag är övertygad om att andra som ofta handlar där tror att jag är butikskontrollant på grund av min totalt ologiska handlingsstruktur. Samma tant visar nervöst upp sin handväska varje gång jag möter henne. Jag brukar strängt nicka godkännande och hon går med tacksam blyghet därifrån. Nu efter 2 år är det på något sätt försent att avslöja att jag inte är ute efter att sätta dit henne.
Det värsta jag varit med om någonsin var när jag bad sambon sms:a vad jag skulle handla. Det gjorde hon på sätt och vis. Men av någon anledning hade hon tagit kort med mobilen på en handlingslapp som jag fick skickad till mig. Det kliade under hela den timmen på Willys. Panikångest som smög sig på. Personalen lugnade andra förskräckta handlande som undrade varför jag sprang omkring och såg ut som en påtänd Mr Bean.
Som sagt, jag är dålig på att handla. Förhoppningsvis har jag andra färdigheter. Går jag igenom mina gamla krönikor kan jag dock inte komma på några. Man får vara nöjd om det är så prästen säger om några år: ”– Alex hade inga fördelar alls egentligen men vi andra skrattade åt hur dålig han var på mycket.”
