SAMLINGSALBUMEN
Denna text publicerades i Falkenbergsposten 23/10 2014:
En halvnaken arvinge och Backstreet Boys
Idol har dragit igång på allvar. På tal om idoler så insåg jag för inte så länge sedan att jag hade en poster av Lasse i Arvingarna hemma i pojkrummet. Bar överkropp hade han där han stod i vattenbrynet. Handen lite ledigt innanför byxlinningen. Antingen hade jag väldigt förstående föräldrar eller totalt oförstående föräldrar. Det förstnämnda antar jag. Alltså inte det där om Lasse i bar överkropp utan att jag gillade Arvingarna så mycket.
Personligen är jag en allätare när det gäller musik. Är tillfället rätt och man är i rätt stämning kan det mesta falla en i smaken. På högstadiet kommer jag dock ihåg att det var mer tabu gällande vad man lyssnade på. Tjejerna lyssnade på Backstreet Boys och killar lyssnade på allt som inte var ballader. Punkt.
Det var därför det var en sådan frihet när det såldes samlingsalbum till höger och vänster på 90-talet. Absolute Music 17, Mega hits 35 och liknande toppade försäljningslistorna. Det var här man såg sin chans att undkomma eventuella hånskratt från sina klasskamrater. Man behövde inte köpa en hel skiva med Spice girls. Istället införskaffades en samlingskiva där man fick en låt av girl power (säkert ”Wannabee”) men så skyllde man på att det egentligen var Tupac man ville höra.
Instängd i pojkrummet var det dock Melanie C och de andras tårdrypande ballad ”Mama” som rullade till en elvaårig, medsjungande pojkstämma utan några som helst basliknande drag.
Jag glömmer aldrig när det gjordes reklam på tv för Absolute Dance 11. Små snabba bilder av olika artisters musikvideor och där var helt plötsligt ”Backstreet Boys – We´ve got it goin´On”. Reaktionen i min elvaåriga kropp kan bara jämföras med andra gånger man upplever fantastiska låtar för första gången. Oavsett ålder eller musiksmak. Arvingarnas ”Eloise”, Led Zeppelin´s ”Stairway to heaven” eller Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg”. Alla i olika stadie i livet då man är mottaglig för olika sorters musik.
Jag köpte såklart skivan för mina surt sparade pengar. Det blev inga tuggummin denna helg. Shake, Jenka och Dance fick läggas åt sidan för Backstreet Boys. Den där nästan förbjudna känslan när man la i skivan i CD-facket och tryckte fram spår 3. Ingen i skolans tuffa rock- och hiphopvärld visste att där, framför spegeln i sitt pojkrum, stod Alex och mimade till världens bästa låt.
Idag tycker jag låten är helt värdelös. Jag hade troligtvis inte ens lagt märke till den om den spelades på radio som ny låt idag. Ändå ligger texterna fortfarande på någon bortglömd plats i hjärnbalken och väntar på att bli sjungna. Döm om mina kollegors förvåning då de tittar in på Bennhedens kontor där han sitter och mimar till Aqua´s ”Barbie girl”.
Dessutom kan jag inte sticka under stol med att ”Eloise” fortfarande är en förbannat go låt och jaja älskling, jag ska ta ner planschen på Lasse i sinom tid….
