SKOLSTARTEN
Följande text publicerades i Falkenbergsposten 27 augusti 2015:
Förra veckan började min son i skolan.
Många delar verkar vara exakt likadana som på min tid. Det roliga springet och lekandet precis innan skolan börjar, nya klasskompisar, fotboll på rasterna. Däremot är det så mycket som är så otroligt annorlunda. På gott och ont såklart.
Bland annat så slipper man skydda insidan av skolbänken med omslagspapper. Och än så länge har vi inte klätt in några böcker.
När jag började lekis, som det hette 1991, så tror jag inte mina föräldrar var lika oroliga som en annan är idag. De släppte ju faktiskt iväg mig och två kamrater den 1,5 km långa vägen till det stora gula lekis-huset alldeles själva. Kanske var världen mer naiv. Eller säkrare. Så sent som för några veckor sedan avslöjade jag förresten för mor och far att vi alltid kom för sent. Alltså varenda dag. Ibland runt en timme. Det var snöbollar som skulle kastas, äpplen att pallas och träd att klättra i.
Jag antar att föräldrar var oroliga på den tiden också. Men de hade inte samma information som vi småbarnsföräldrar har idag. Vi blir attackerade med nyheter om försvunna barn och mobbade 7-åringar i mobilen sekunden efter att det hänt. Så klart man blir mer orolig. Kanske inte konstigt att det curlas bland vissa.
Det kanske var delvis därför man hade en liten klump i magen när man nu lämnade honom i skolan för första gången. De blir helt plötsligt så påtagligt stora. När de går på dagis är allt så inlindat och mysigt. Nu springer de helt plötsligt på en obehagligt stor skolgård samtidigt som niondeklassare större än mig själv tjuvröker bakom ett skjul samtidigt som de knycklar ihop förbipasserande föräldrar.
Och efter skolan frågar man sonen, precis som mina föräldrar gjorde;
– Hur var det i skolan?
Man får ett halvintressant svar.
– Bra.
Okej, det svaret gör mig inte ett dugg tryggare.
– Vad åt ni till lunch då?
– Kommer inte ihåg.
Men va fan pojk. Hur mycket kan ni på riktigt göra under några få timmar i skolan så du glömmer bort vad du åt till lunch!? Frågar jag såklart inte, utan nickar förstående.
Även om han säger att han har det bra i skolan finns det något inne i en förälder som gör att man ändå inte helt slappnar av. Man behöver någon slags bekräftelse på att det faktiskt är bra.
Bekräftelsen får man inte ur en 6-åring som hellre spelar Ipad än svarar på den dödligt tråkiga frågan om vad det var till lunch. Det får man när hundratals barn springer runt på en skolgård och klassens fröken ringer in barnen för dagens skolstart. När 6-åringen springer sitt allra snabbaste, och hela ansiktet skiner av total lycka. Det är nästan på gränsen till att han börjar skratta när han springer in i kapprummet, så exalterad är han. Han glömmer till och med att säga hej då till sin pappa. DÅ vet man att det kommer gå bra.
