CHARTERSEMESTERN
Följande text publicerades i Falkenbergsposten 16 juli:
Tacka gud för Bamseklubben!
Det var väl i stort sett det jag fick ut av vår solsemester till Cypern förra året. Det konstaterandet. Vi valde ändå med omsorg när vi skulle iväg. Det måste vara solsäkert. Det finns nämligen inget enklare än att sysselsätta barn när solen skiner. En hink och en spade och du hinner läsa 3 böcker och dricka 18 öl. Om man hade velat alltså. En badboll och du kan sova under parasoll i flera timmar och äta en hel vattenmelon du köpt av en strandförsäljare som otroligt nog kan säga artiga saker på svenska.
Det regnade när vi var på Cypern. Men, tänker ni, det är ju Europas mest solsäkra land. JO TACK, jag har hört det. Det finns nämligen inget värre än en leende cypriot som glatt informerar om att ”Så här mycket har det inte regnat på 30 år”. De första dagarna är man relativt lugn. Det finns trots allt biljard. En omgång kostar en euro. En dag och 200 euro senare inser man att man troligtvis kommer bli galen om inte solen kommer. Alternativt att veckan mirakulöst nog skulle ta slut i förtid. Ingetdera händer.
Nej då, dagarna fortsätter likadant. Frukost tillsammans med alla andra sura turister som vill ha sol. Tillbaka till rummet för att det regnar. Lunch med samma sura turister i badbyxor och bar överkropp. Tillbaka till rummet. En dag bestämde vi oss för att regnet inte kunde hålla oss innanför hotellets murar. Ni vet när man mitt i all bedrövelse får en strimma hopp och en gnutta optimism som får en att plocka med sambo och barn och blöjor och vagn och allt vad det innebär. Precis när man gått för långt för att det ska bli vettigt att vända försvinner den där optimismen och stormen kommer. Yes, världens värsta storm. Vi nordbor är ju relativt vana vid regn och storm men jag lovar att jag såg cyprioter som grät.
Framåt kvällen kom vi tillbaka till hotellet. Blåslagna och utmattade. Barnen trodde inte det var sant. ”Är det DETTA som är semester? Har vi varit elaka?”
Som tur var hängde sonen med Bamseklubben. Ett slags semesterdagis för att föräldrar ostört ska kunna sörpla semesteröl och drinkar innan elva på förmiddagen utan att deras barn ser. Vad vi hade gjort utan Bamse vet jag inte. Sonen var i extas. Det var det bästa han varit med om. Ungefär en timme om dagen fick han leka med andra svenska barn i hans egen ålder. Leka lekar, kolla film, rita och sjunga. Japp. EXAKT som här hemma. Vi betalade alltså 30.000 och flög 300 mil för att umgås med varandra och för att sonen skulle få leka på dagis i några timmar om dagen.
Till nästa gång omstrukturerar vi lite. Vi tänker om en smula.
Vi åker söderut, där de pratar ett annat språk. Där det finns barn, sura vuxna i bar överkropp och mängder av kaffe. Barnen tycker det är kul och vi vuxna kan ur ekonomisk synvinkel känna oss som vinnare eftersom vi slipper flyget. Det blir helt enkelt Busfabriken i Halmstad som blir årets resa. Alla blir glada och nöjda.
