KOSLÄPPET
Följande text publicerades i Falkenbergsposten 18 juni 2015:
Jag spelar fotboll. Fortfarande. Det har jag gjort i snart 25 år.
Eller spelar och spelar. Jag är med när jag hinner och kan. Det som slår en när man blivit äldre och fortfarande då och då återvänder till något man gjort hela livet, som till exempel fotboll, är att hjärnan och kroppen inte längre jobbar tillsammans på samma sätt som förr.
När jag sätter på mig fotbollsskorna, precis på samma sätt jag gjort i 25 år, tror jag fortfarande att min kropp gör som jag vill. Det gör den inte. En boll som rullar i en viss hastighet har man alltid haft en speciell koppling till. Är det meningen att jag ska springa ifatt den vet jag oftast att jag har möjlighet att hinna eller inte. Ibland är det tveksamt men man försöker ändå.
Numera tror man alltid att man hinner ifatt bollen men det gör man aldrig.
Ofta kommer det istället någon liten junior i vägen. Precis som när jag själv var junior för 15 år sedan och blev nedsprungen av osmidiga gamla gubbar från Lidhult. Den stackars junioren blir översprungen samtidigt som en annan ber om ursäkt och försöker bromsa överkörningen. Ursäkterna fortsätter och likaså fötterna över junioren. Som om mina ursäkter bara var en ironisk del i en pågående misshandel. En tvärhand hög ställer han sig upp, borstar av sig och ser på mig med förskräck blick. Jag är ett klumpigt troll i hans ögon.
Det mest frustrerande är egentligen att jag är gammal nog att veta hur man ska göra och när man ska göra det. Det har alltså tagit tillräckligt många år av fotbollsspelande för att man ska bli någorlunda kunnig. Men när man väl nått dit kunskapsmässigt så har kroppen vänt och kvar finns bara en ostretchad, långsam gubbe vars startsträcka är lika lång som bromssträckan.
Nu tycker ni inte att jag ska klaga, för ”så gammal är han inte”. Nej nej, det har ni rätt i, tack tack. Och det kanske är det som ger b-lagsserierna sin charm. Jag kanske rent av ska vända på problematiken och låtsas att jag ger kilovis av osexigt fotbollsspelande till yngre spelare och trogen publik. Hade inte jag sprungit, hoppat och sparkat hade man inte uppskattat bättre fotboll. För det är det jag gör numera. Springer, hoppar och sparkar.
Och nu när jag tänker efter. Hade vi bara bjudit på mjölk och kanelbullar på Hebergs IP ser jag ingen skillnad på ett derby mot Böljan och ett årligt kosläpp i Skrea. Och jag är en av korna. Nr 23 på grönbete. Tills lårbenshalsen går av och jag får skickas till slakt. Det är nog bara en tidsfråga. Det är så det känns efter en match nu för tiden i alla fall.
