DJURPARKEN
Följande text publicerades 12/3 2015 i Falkenbergsposten:
Att leva med djur
Hennes beteende började redan efter ett par veckor som sambos.
Unga, naiva, nyförälskade och med hela livet framför oss. Ett spontant förslag om en fågel. Eller var det verkligen ett förslag? Vid närmare eftertanke stod buren med en kanariefågel helt plötsligt i vår lilla lägenhet och stirrade på mig med sina fågelögon. Jag fick tillåtelse att döpa den, vilket var hennes sätt att visa att jag accepterade husdjuret. Jag döpte honom till Jacko Jackonelli, efter en papegoja i dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv”.
Någon månad senare var fågeln borta. Den fick återvända till djurbutiken. Min sambo kom väl fram till att en kanariefågel inte har några fördelar alls egentligen om man inte är en dövblind 6-åring utan luktsinne.
Hund-tjatet tog fart. Över min döda kropp var mitt svar. Som hårt arbetande krögare i en liten 2:a mitt i centrum såg jag inte någon fördel alls med en hund. Någon dag senare satt det en liten hårig sak på köksgolvet. En tvärhand hög, söta stora bruna hundögon, liggande öron och huvudet på sned. Som om hunden var tränad att se ut precis så just i det ögonblicket. Vår dåvarande hyresvärd blev allt annat än glad när jag berättade, ja för frågade gjorde jag ju inte, att vi nu hade hund. Snart 7 år senare lever hunden fortfarande. Konstant ettrig, öronen står upp som på en hyena, ögonen är mer tokiga än någonsin och hon skäller bara när hon inte ska göra det.
Något år senare kom nästa djur in i våra liv. Kaninen Bengt. Bengt dog några månader senare efter någon form av hjärtattack. Jag är övertygad om att när de gör en arkeologisk utgrävning vid mitt hus om 500 år så konstateras det att en riktigt sjuk människa bodde där.
Bengt levde ett kort, men ack så fridfullt och lyckligt, liv. Mina kusiners kanin Sune blev närmare 20 år har jag för mig. Ett långt och lyckligt kaninliv om än med ett abrupt slut. Om jag inte missminner mig så tog Sune nämligen livet av sig genom att springa in i väggen i kaninburen. Vi försöker komma ihåg honom för de lyckliga stunderna.
Efter att Bengt lämnat familjen kom hund nummer två. Han är stor som en varg. Och till utseendet ganska lik just en varg. Men snäll och dum. Räkna därefter in en katt, fem hönor och en tupp som efter hand blivit nio hönor och tre tuppar. Missförstå mig nu inte, min sambo är fantastisk på att överösa dessa djur med kärlek.
Men. Om vår djurkonsumtion fortsätter som den gjort de senaste 7 åren bör vi om 35 år ha cirka 560 djur. Jag ser mig själv mitt i. Med hög hatt, lustig mustasch och lejonpiska där jag välkomnar barn till min cirkus-manege. Mitt i föreställningen kanske jag för en kort sekund tänker ”hur hamnade jag här?” innan jag ber en elefant rapa alfabetet.
Någonstans i bakgrunden sitter min sambo i en fåtölj och skrattar ondskefullt samtidigt som hon stryker en vit, spinnande angorakatt över pälsen. Skämt åsido. Jag älskar min sambo. Och alla hennes egenheter. Och där ingår ju tyvärr impulsiva djurköp.
