DRÖMKÅKEN
Följande text publicerades i Falkenbergsposten 7 maj 2015:
Jag och min familj är inne på vårt andra hus. Det var inget fel på det första egentligen men vi var lite mer sugna på landet. Och vill man bo på ett speciellt ställe så får man ta att boendet är lite snett och vint, sådant löser sig ju med tiden. Fast det gör det ju inte om inte jag löser det. Har jag insett nu i efterhand.
Jag har alltid trott att jag är född med tummen mitt i handen. Det kanske jag är nu när jag tänker efter men jag är fortfarande för naiv för att inte ge mig på saker som andra har vett nog att låta bli. Jag skyller dock de flesta av mina misstag på att jag saknar rätt verktyg. Fast det har jag inte vetat vid de aktuella tillfällena. En gång slog jag ner en betongvägg med hammare. Det tog ganska många dagar.
Jag skyller lite på min far där tror jag. Eller egentligen på hans ivriga gener. Farsan ser aldrig några problem i något. Ordet hinder och omöjligt finns inte i hans vokabulär - på gott och ont.
– Du farsan, hade det inte vart snyggt om vi tog ner den vägg... VROOM!
– Oj, fast vi kanske skulle kollat om den var bärande först?
– Farsan, jag funderar på om vi skulle målat detta rumm.... SWISH!
– Ojdå, nu tänkte jag ju sagt vitt, inte limegrönt men det blev också fint...tack.
Nu när det gått en tid kan man se tillbaka på tiden som husägare med lite distans. Man kan skratta åt misstag och fadäser trots tragik och gråtande fosterställningar. Det gjorde jag i och för sig när det begav sig också, fast skrattet gränsade mer till galenskap. Inte ett sådant där hjärtligt skratt.
Några veckor efter inflyttning märkte vi hur svår pannan som värmde upp huset var att få igång efter en längre tids avstängning. Dessutom dök det upp mögel i taket. Lägg därtill ett helt tomt skal där det skulle byggas kök, ett utrivet badrum och ett avlopp som inte var som det skulle. Till slut står man bara och dum-ler. Lite som Kalle Anka när han spelar på läpparna när han jagat den där hackspetten på julafton. Ett fånigt, korkat leende där man inte vet om man ska börja riva tapet eller om man ska gräva en vallgrav runt huset och skjuta förbipasserande med luftgevär. Gränsen är hårfin mellan förstånd och galenskap.
Det hela eskalerade när jag, som vanligt, började dagen med ett försök på pannan och jag möttes av en översvämmad källare med avloppsvatten. Där stod jag, som självaste Björn Skifs i källaren och skrattade galenskratt..
Det var ungefär där det vände. Eller vände och vände. Vi bor i ett hus som är vårt eget. Det är fortfarande snett och vint. Det räcker för mig. Dock får inga snickare komma hit. För det sista jag vill höra är hur lite någon hade tagit i betalt för att göra det här hemmabygget dubbelt så rakt som det är nu.
