TÅLAMODET
Följande text publicerades i Falkenbergsposten 8/10 2015:
Mitt tålamod har blivit mycket bättre med åren. Mest är det tack vare mina barn. Lägg märke till att jag skriver ”tack vare”. Som om det var härliga glada tillfällen som gjort att ens tålamod blivit starkare.
Vid vissa stunder i livet så fallerar dock hela bilden av mitt tålamod. En till synes lugn människa som blir pressad till det yttersta och faller över kanten. Bägaren rinner över. Måttet är rågat. Ni vet.
Vad är det då som prövar mitt tålamod och förvandlar mig till hulken? Det är såklart möbler man skruvar ihop själv. Djävulens påhitt och vår tids största psykopat-skapare. Dessa tusentals delar i olika storlekar, skruvar i för små påsar och framförallt – en helt oläslig ritning. Ibland så dålig att den kunde varit målad av blinda barn som använt fel hand.
I veckan så kom sambon med förslaget att vi skulle sälja vår skänk i sovrummet och köpa en ny. En bra idé för en gångs skull eftersom skänken som stått i vårt sovrum är skitful. Och tung. ”Men den är ju gammal”, försökte min sambo med huvudet lätt på sned och såg sådär söt ut som bara är irriterande när man precis burit något tungt. Det är möjligt att den är gammal. Men gammal betyder inte automatiskt fin. Och billig betyder inte alltid prisvärd.
Den nya skänken köptes på Jysk och tog mig ungefär ett halvt liv att sätta ihop.
Jag andades lugnt och metodiskt och var nästan överdrivet långsam när jag började. Jag stannade extra länge på varje sida av ritningen för att verkligen ingenting skulle gå fel. Men sen gör man det där ödesdigra misstaget. Man blir bekväm. Man glömmer bort att ritningen är ritad av en dansk prao-elev utan samvete. Efter några lugna timmar så börjar man se ljuset i tunneln. Man torkar svetten ur pannan, reser sig upp och tar två steg bakåt för att beskåda sitt verk, sitt livsverk. Det är då hugget i solar plexus kommer och man ser att något inte är som det ska. Det lutar. Det är helt snett. Det ser ut som något hämtar ur Skulptura-97!
Efter en halvtimmes sökande så hittar man felet 18 sidor tidigare. En liten träbit som skulle in någonstans mellan skänk-benet och vänstra skruven som drogs för två timmar sedan.
Man har nu två alternativ. Ett – man låtsas som ingenting, spikar fast aset i väggen och hoppas aldrig sambon vill byta skänk igen. Eller två – man börjar plocka isär tills man kommer till den där lilla träbiten, sätter den på plats och fortsätter igen, lika lugnt och metodiskt.
Eftersom jag är så tålmodig så gjorde jag om och rätt. I det där svaga ögonblicket precis när Bruce Banners ögon blir grön-vita och hans byxor förvandlas till shorts gjorde jag i alla fall det som kändes rätt.
Nu har vi en ny skänk på plats i sovrummet. Alla är nöjda och glada. Den kommer aldrig någonsin flyttas. Förhoppningsvis. Eventuellt kanske hulken får dra loss den från väggen om några år men det är framtida Alex problem.
